Uppgiften att Hilma af Klint gömde sina målningar i tjugo år är en förenkling. Tidsgränsen gällde tiden efter hennes död. Hilma af Klint-stiftelsens kronologi beskriver hur hon 1932 märkte många anteckningsböcker med ett X. Markeringen betydde att böckerna inte fick öppnas förrän tjugo år efter att hon hade gått bort.

Bland dessa fanns de blå böcker där Målningarna till templet dokumenterades. Instruktionen ska skiljas från påståendet att ingen såg hennes abstrakta konst medan hon levde. Stiftelsen redovisar visningar i antroposofiska och teosofiska sammanhang. År 1938 visade hon också målningarna och förklarade deras innebörd för sin brorson Erik af Klint.

Hon hade dessutom en verksamhet som mer traditionellt arbetande konstnär. Landskap, porträtt och andra föreställande motiv hörde till hennes produktion, och sådana verk visades offentligt. Berättelsen om en helt hemlig konstnär döljer alltså att olika delar av hennes arbete hade olika publik.

Moderna Museet beskriver 1906 som början på ett tydligt abstrakt formspråk. Hennes intresse för andliga föreställningar var en del av arbetets sammanhang. Efter 1915 fortsatte hon att arbeta med större tematisk variation, med den andliga inriktningen fortfarande närvarande. Det handlade om ett långvarigt bildarbete, inte om ett enstaka steg bort från föreställande måleri.

Hilma af Klint dog 1944. Hennes abstrakta verk fick en bredare internationell uppmärksamhet genom utställningen The Spiritual in Art i Los Angeles 1986. Mellan hennes egen verksamhet och den senare museipubliken låg således betydligt mer än tjugo år.

Vad som skulle ha hänt om hon hade ställt ut annorlunda går inte att fastställa. Det källorna däremot visar är en konstnär som både sökte mottagare för sitt arbete och satte villkor för hur delar av det skulle föras vidare. Den kombinationen är mer intressant än föreställningen om målningar som ingen någonsin fick se.