Den 23 december 1888 drabbades Vincent van Gogh av en svår psykisk kris i Arles i södra Frankrike. I samband med krisen skadade han sitt vänstra öra och fick sjukhusvård. Van Gogh Museum beskriver händelsen i ett sammanhang av ökande spänningar mellan honom och Paul Gauguin, som hade kommit till Arles för att arbeta tillsammans med honom.

Det finns ingen säker efterhandsdiagnos som förklarar hela hans sjukdomshistoria. Att göra händelsen till en enkel berättelse om ett plågat geni ger därför en falsk säkerhet. Van Gogh Museum betonar att någon heltäckande diagnos ännu inte finns. Den osäkerheten behöver finnas kvar även när händelsen återberättas.

I januari 1889, efter att han lämnat sjukhuset, målade Van Gogh det självporträtt som finns på The Courtauld i London. Han sitter i grön rock och mössa, med bandaget synligt. Eftersom porträttet gjordes med hjälp av en spegel ser skadan ut att sitta på motsatt sida.

Bakom honom finns ett staffli med en påbörjad duk och ett japanskt bildtryck. Dessa detaljer för bilden tillbaka till ateljén och arbetet. Courtauld lyfter särskilt fram den japanska konstens betydelse som inspirationskälla och hur målningens färg och penselföring visar hans ambition som konstnär.

Gauguin hade då lämnat Arles. Van Goghs förhoppning om en gemensam ateljé i södern hade inte förverkligats, men han började åter måla. Självporträttet kan därför läsas som ett dokument över både återhämtning och fortsatt yrkesmässig ansträngning, utan att sjukdomen behöver framställas som förutsättningen för hans konst.

Den dramatiska biografin riskerar att ta all uppmärksamhet. Att stanna vid just den här målningen gör andra frågor möjliga: hur han bygger bilden med färgfält, vad han väljer att visa av sin arbetsmiljö och hur han framställer sig själv efter sjukhusvistelsen. Där finns mer att upptäcka än en återberättad kris.