När Marcel Duchamp lämnade in Fountain till Society of Independent Artists utställning i New York 1917 var det inget traditionellt skulpturarbete. Föremålet var en industriellt tillverkad urinoar, lagd på sidan och signerad R. Mutt. Genom att välja den, ge den ett namn och placera den i ett konstsammanhang ställde han frågor om vad konstnärens arbete kunde bestå i.

Utställningen hade utlovat öppenhet utan jury. Ändå visades inte Fountain för publiken. Enligt Centre Pompidous genomgång var Duchamp själv medlem i organisationens ledning. Konflikten handlade därmed också om hur en grupp konstnärer tillämpade sina egna regler när ett verk utmanade deras föreställningar om konst.

Duchamp kallade den här typen av valda vardagsföremål för readymades. Han behövde inte själv forma materialet för att göra ett konstnärligt val. SFMOMA beskriver hur metoden flyttade uppmärksamheten från hantverk och traditionella skönhetsideal till idé, urval och presentation.

Fountain blev inte bara känt genom händelsen på utställningen. Fotografen Alfred Stieglitz fotograferade föremålet, och bilden publicerades i tidskriften The Blind Man tillsammans med en diskussion om fallet. Fotografiet fick särskild betydelse eftersom originalföremålet senare försvann.

De exemplar som finns på museer är därför inte automatiskt den urinoar som lämnades in 1917. Centre Pompidous exemplar tillverkades 1964 under Duchamps ledning för Galerie Schwarz i Milano. Museet redovisar både 1917 och 1964 i dateringen. SFMOMA använder samma dubbla årtal för sitt exemplar.

Att känna till den skillnaden gör museibesöket mer givande. Besökaren möter både ett föremål och en historia om hur det har valts, avvisats, fotograferats och återskapats. Fountain erbjuder ingen enkel regel för vad all konst ska vara. Däremot gör det tydligt att institutioner, sammanhang och betraktare också påverkar vad som får räknas som ett konstverk.