Socotras drakblodsträd känns igen på sina täta kronor, som breder ut sig över förgrenade stammar. Arten heter Dracaena cinnabari och hör naturligt hemma i Socotraögruppen. Kews botaniska databas beskriver den som ett träd som främst växer i ökenmiljö och torra buskmarker. Den ovanliga formen hör alltså hemma i ett torrt landskap.

Ögruppen tillhör Jemen och ligger i nordvästra Indiska oceanen, nära Afrikas horn. Den består av fyra öar och två mindre klippöar. Socotra skrevs in på Unescos världsarvslista 2008 för sin biologiska mångfald. Landskapets betydelse ligger alltså långt utöver ett enskilt, fotogeniskt träd.

Unesco anger att 37 procent av ögruppens 825 växtarter inte förekommer naturligt någon annanstans. Andelen beskriver Socotras egen flora. Den betyder inte att ön hyser en tredjedel av världens endemiska arter. Även bland reptiler och landsnäckor är andelen arter med begränsad utbredning mycket stor.

Drakblodsträdet har fått sitt namn efter sitt röda harts. Historiska användningsområden för en växt är däremot inte samma sak som belägg för att den botar sjukdomar. Trädet är framför allt intressant som del av en ovanlig naturmiljö, där växter och djur utvecklats under lång geografisk isolering.

Unescos bedömning pekar på hot från bland annat överbetning, överutnyttjande av naturresurser och ohållbar turism. Den som vill förstå Socotra behöver därför också se sambandet mellan besök, markanvändning och naturvård. Berättelsen om drakblodsträden handlar både om deras särpräglade form och om förutsättningarna för att miljön omkring dem ska finnas kvar.